Tankte att jag skulle beratta mer om min kottsar som jag har pa fotterna, ner skoterskorna hade jobbat i skift inne pa sjukhuset i  Pamplona kom de men en lapp om aterbesokttid pa mandag. Jag tog emot lappen och med huvudet lutat framat tungt stirrande ner i golvet fortsatte jag med hasande steg med de bandagerade fotter att halta ut fran stellet. Tog mig till ett fik och tenkte vad ska jag gora nu, tva dagar av  vandring och jag kommer inte en meter till i dessa klumpar. Jag tog en espresso och satt mig ner att funderar...da hender det som inte far henda..ur hogtalarna kommer laten...hmmm ni kanske vet vilken...jo All by myself dont want to be all by myself. Ni vet ineldningslaten fran filmen Bridget Jones dagbok da Rene Zellwegger sitter pa golvet och skriver och eter glass till just den laten.

Har skulle man kunna tro att jag borjar se ljust pa livet och borjar skratta, men nej jag borjar faktiskst att grata. Sa jag bestemmer mig for att ga till apoteket koper lite kompresser och annat tillbehor, tar bort de hemska bandagen och beger mig ater ut pa Caminon...och efter det tog mig mina fotter 26 km den dagen. Och nu er jag inne pa min femte dag och det borjar bildas ny hud over den gamla och hoppet har vent ater. Och idag har jag endast gatt en kort strecka och er redan pa plast pa herbarget.

Bon Camino tills vi hors igen!