Idag motte jag en kvinna och fragade...well Michelle whats your story..och hon borjade beratta. Hon borjade ga Caminon for att bestamma sig om hon skulle leva eller do. Hennes man dog plotsligt efter att de levt ihop  i 40 ar och hon markte att hon hade tappart bort sig sjalv. Det fanns inget kvar av henne, hennes barn bad henne att stanna kvar i livet och att det var en viktigt uppgift att vara en forbild for dem och for att de skulle se att det var meninge med livet. Men hon hade inga krafter kvar, inget att uppbada. Efter overvagnde sa hon att jag ska vandra Caminon och efter det ska jag bestamma mig, hon var sa vacker nar hon berattade sin historia.  For mig var hon en av alla dessa kvinnor som jag beundrar och ser upp till och ar sa fulla av visdom, liv och otorligt attraktiv som bara kvinnor i den aldern kan vara. Vi bade grat och skrattade som vi gor sa ofta har pa Caminon.

...och sa kommer den tomheten i huvudet nar jag satter mig ner och ska skriva, antagligen ar jag precis dar jag ska vara. Vandrar vidare och befinner mig nu i St Maria 50 km fran Santiao de Compostela. I gar at jag avslutningmiddag med nagra av mina vanner har pa Caminon...but...vi stoter pa varandra hela tiden anda. Och det ar anatagligen sa det ska vara. Det finns inget ratt eller fel satt att vandra Caminon pa...utan Solitur ambulano...det loster sig medan vi vandrar. Solen skiner hela tiden som den gjort anda sedan jag lade St Jean Pied de Port bakom mig och det kanns som mycket mycket lange sedan som om jag skulle vara en annan manniska att det var en annan tid i mitt liv som jag borjade vandra. Det ar sa otroligt mycket som har hant, jag ar full av tacksamhet, odmjukad infor livet och forundran...tack tack tack!!!!